”Jag var nio år och vi flickor skrev ramsor som vi lärt i varandras poesiböcker, och vi lekte mamma, pappa och barn i snögrottorna som vi byggde. Vi ville att pojkarna skulle vara med och leka, men dom ville nästan aldrig. Dom rev våra grottor, eller också lekte dom herre på täppan uppe på snökullen. Så lekte vi och tränade oss för de roller vi skulle ha som vuxna.

Vi blev vuxna och mamma och pappa på riktigt, och det var inte alltid så lätt när de roller vi övat oss i inte gällde längre”

Våren 1989 ville vi göra ytterligare en större satsning som påminde om Innerst Inne 1986 men där temat inte var så tydligt. Men personliga relationer som påverkas av den sociala samhällskontexten blev det och resulterade i 3 pjäser. Pjäserna spelades också under Amatörteaterns länsteaterfestival på Folkets Hus i Karlskoga. Intresset att spela amatörteater hade ökat och Lyset tillsammans med Teaterverkstaden på Skrantahuset kunde nu presentera tre pjäser.

Eva Dällerud som arbetade på kvinnohuset hade varit med första gången som skådespelare i Lysistrate och även i Guldäpplet.

Hon hade nu skrivit en egen pjäs som handlade om könsroller och de mönster som vi lätt fastnar  då det gäller våra relationer.

Inspirerad av hennes egna kontakter både genom arbetet på kvinnohuset och privat blev det nu föreställningen Tro, hopp och kärlek. Eva gjorde sin regidebut och pjäsen spelades i Aulan på Skrantahuset