” Att jämföra professionell teater med amatörteater är svårt. Ändå är det svårt att låta bli när jag sitter i mörkret och ser Amatörteaterföreningen Lysets och Kulturskolan i Karlskogas uppsättning av Blodsbröder i regi av Peter Krantz. Föreställningen har allt som gör en teaterföreställning bra. Intressant manus, musik av manusförfattaren själv. Därtill ett spel utan ett enda spår av ängslan eller räddhågset sneglande mot konventioner av en ensemble som samlar både unga och gamla som var och en verkligen tar plats i föreställningen. Ett kollektivt arbete till synes på lika villkor som man mycket sällan ser.”

Marianne Söderberg Norrbottens Kuriren

Lyset och teater verksamhetens nära förhållande till personal på Kulturskolans som var musiklärare utgjorde ett utökat kontaktnät vilket var både kreativt och utvecklande. Christer Blomgren samlade ett gäng musikanter kring sig för Willy Russels musikal Blodsbröder.

Peter Krantz  regisserade och ville fortsätta musikteater spåret och valet föll på denna starka berättelse om modern som tvingas av livsomständigheter lämna bort en av sina tvillingpojkar till den välbärgade kvinnan. Ingrid ”Ninni” Langaard och Inga Lill Brogeland, till vardags båda musiklärare och sångpedagoger på Kulturskolan, spelade de två mödrarna tillsammans med en ensemble som både bestod av barn, ungdomar och vuxna. Malin Muller och Marcus Karlsson, här barn, skulle senare bli professionella inom teater och film, Malin utbildade sig till skådespelare på scenskolan i Göteborg och Marcus till regissör på filmskolan i Göteborg.

Blodsbröder  blev nu Lysets tredje pjäs att bli uttagen till den stora nationella amatörteaterfestivalen i ATR:s regi som detta år var i Luleå. Blodsbröder var också invigningsföreställning. (Andorra spelades även den på festivalen men var inte uttagen utan spelades som värd föreningens öppningspjäs 1996 på riksfestivalen i Karlskoga)

Peter Krantz skrev följande  i programmet: ”Nu har snart 90-talet rusat förbi, och även stora delar av det gamla Sverige har rusat bort. Eller har landet kanske surfat bort på den stora globaliseringsvågen med alla dess så kallade ekonomiska realiteter som vi bara måste ta hänsyn till. Jag tyckte mycket om pjäsen i London 1991. Men jag förstod inte hur modern kunde lämna bort sitt barn. Aldrig i Sverige sa jag då.

Men i dag ser jag henne därute i vårt land under den stora gemenskapens paraply.

Under den stora världens föränderliga himmel. Jag tycker helt enkelt att det är för jävligt att jag ser henne. Och det är därför hon snart kommer att stå på vår scen i kväll”