fbpx

JAG, MAMMA OCH FÖRINTELSEN

Av och med Eva Dällerud

Regi Gunilla Orvelius

Om föreställningen

AV OCH MED Eva Dällerud
REGI Gunilla Orvelius

Premiär 27 januari 2019
Spelas på turné 2019-2021

“Aldrig mer”, så sa man efter Förintelsen.
Mamma kom till Sverige som “ensamkommande flyktingbarn” 1945 med hjälp av Röda korset. Under ett års tid hade hon överlevt flera av nazisternas förintelse- och koncentrationsläger. 1954 föddes jag. Det här är en personlig berättelse från både första och andra generationen.

“Det är alltid på egen risk vi glömmer” – Peter Englund, historiker

”Jag vill att du berättar så att ingen skall kunna säga att det aldrig har hänt.”

Press & referenser

PRESSBILDER

FOTO: SEBASTIAN & SARA DUVÉNG

TRAILER

Kontakt & Information

KONTAKT

Amicum AB / Carina Nyström
Epost: carina.maria.nystrom@gmail.com
Telefon: 070 225 95 39

Teaterföreningen Lyset / Eva Dällerud
Epost: eva.dellerud@bahnhof.se
Telefon: 070 432 92 89

I SAMARBETE MED TESKEDSORDEN

Under läsåret 2019/2020 ges föreställningen också i ett samarbete med Teskedsorden, som står för efterföljande samtal om Förintelsen och dess betydelse i dagens samhälle. Läs mer HÄR.

RECENSION KARLSKOGA TIDNING︱Benny Abrahamsson

Det ligger en sliten resväska på ett bord när Eva Dällerud gör entré på Kungsteaterns scen. “Jag är här för att tillsammans med min mamma ge er en berättelse från Förintelsen”, säger Eva Dällerud och avslöjar att hon tagit med sig sin mamma.
 

Det är upptakten till Jag, mamma och Förintelsen, en föreställning av och med Eva Dällerud som hade urpremiär på Förintelsens minnesdag. Eva Dällerud har haft god hjälp av Gunilla Orvelius som står för regin och även fungerat som bollplank. Annika Arnell, som gjort dockan och är dockspelsinstruktör, bör också lyftas fram.

Eva Dälleruds mamma föddes som Erzebet Klein och växte upp i den lilla ungerska gränsstaden Satoraljaujhely. Föräldrarna hette Gabor och Regina och paret Klein fick tolv barn. Av den stora familjen överlevde tre Förintelsen. En var Eva Dälleruds mamma som i Sverige använde namnet Elisabeth, en annan Eva Dälleruds moster Anna. Elisabeth Dällerud avled 1996 och moster Anna gick bort 2006 men båda är i hög grad närvarande i Jag, mamma och Förintelsen.

Föreställningen är gripande, sorglig och uppslitande men också upplyftande och bitvis dråpligt humoristisk. Det kan bli så med en mamma som inte varnar för fyllgubbar utan i stället bjuder in dem eftersom hon som matnarkoman inte står ut med att se någon hungrig. En mamma som utan att tveka tar upp jakten på en stor råtta som flytt in i garderoben och där stryper råttan. Eller den gång hon med spaden i hand följer en orm in i lövhögen. Tjoff, tjoff, tjoff. Ormen kunde ju skada barnen.

Eva Dällerud har aldrig varit bättre än under första delen av föreställningen där hon manövrerar dockan så känsligt att samspelet med mamma blir alldeles utsökt. Det är vältajmat och strålande bra.

I stormens öga

Den avslutande delen av pjäsen sitter Dällerud på en pall med dockan i knä. Där, i stormens öga, har det stillnat. Nu är det orden som står i centrum, Elisabeths självupplevda berättelse från deportationen till ankomsten i koncentrationslägret Auschwitz och vidare till lägren Plaszów, Dachau, Kaufering, Christianstadt och Bergen-Belsen där hon och Anna räddades 15 april 1945. Det är en berättelse som präglas av ofattbara grymheter, hunger och rädsla. Men också en stark vilja att överleva, som till exempel plockades fram när doktor Mengele boxade den utmärglade 13-åringen i magen.

Vi skulle vara slavar till det nazistiska herrefolket. Vilka är det i dag som har sådana anspråk? Vilka är det i morgon? Hålls inte minnet av Förintelsen levande riskerar denna fruktansvärda epok att bli en kort artikel i en historiebok. Och historieböcker kan skrivas om resonerar Eva Dällerud.

 

Det var därför de kom överens, när Elisabeth låg för döden, att tillsammans berätta om vad som hände Elisabeth under Förintelsen så att ingen framöver ska kunna säga att de inget visste. De gör det för alla barns, barnbarns och barnbarnbarns skull.

Inledningsvis nynnar Eva Dällerud på en ungersk barnvisa som mamma brukade sjunga för henne och nu sjunger hon den för Evas son. Sonen krafsar mormor på armen och frågar: Ä dä, ä dä? Det är det lysande blå numret A 19505 som är intatuerat på Elisabeths vänstra underarm som väckt barnbarnets intresse. Ett nummer Elisabeth fick i Auschwitz.

Då insåg mamma att inte ens barnbarnet skulle komma undan tillägger Eva Dällerud. Hon är öppenhjärtig och avslöjar att mamma ljuger och alltid vill vinna men räds inte att blotta egna svagheter. Eva är rädd för allt. Hon har flera gånger försökt få mamma att berätta, hon vet vad som hände när kastrullerna rasar ur skåpet, hon ser hur mammas händer har svårt att gripa tag om saker.

Slingrar sig

Mamma vill inte berätta, hon slingrar sig. Måste sätta på potatisen. En dag är Christina på besök, Eva är elva år. Christinas och Evas mamma möttes i Bergen-Belsen och Christina frågar på barns oskyldiga vis: Blev din morfar också gasad av den där Hitler? Det är en rörande scen och Eva konstaterar att från den dagen blev hon som besatt av att få veta vad som hänt. Den dramatiska uppgörelsen med mamma kommer några år senare och när det på 1990-talet började röra sig nynazister på svenska gator övertygas Elisabeth om att hon måste bidra med sin berättelse.

 

Jag, mamma och Förintelsen bör ses. Det är en stark, dramatisk och gripande berättelse som mycket väl platsar på större scener än Kungsteatern. Ett storverk av Eva Dällerud.

De vittnesmål av överlevande från Förintelsen som ingick i utställningen Witness har även samlats i en bok. Laura Frajnd, född 13 augusti 1926, kom till Sverige hösten 1945 med erfarenhet från Auschwitz, Dachau och Bergen-Belsen. Hon förklarar sin medverkan med orden: “Varför jag gör det nu? Jag är så gammal. Någon måste berätta“.

Eva Dällerud har med Jag, mamma och Förintelsen skapat ännu ett vittnesmål från Förintelsen som inte kan förtigas eller förbigås.

“Vi tycker att Jag, mamma och Förintelsen är en pjäs som fungerar mycket bra som komplement till skolans SO-undervisning för att åskådliggöra hur Förintelsen faktiskt påverkar familjer och samhället än idag. Pjäsen visar också både med sorg och humor hur det är att ha en förälder som bär på en mörk hemlighet något som nog många ungdomar kan känna igen sig i om man växer upp i hem med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa. Detta gör pjäsen relevant på flera plan och vi kan varmt rekommendera den för skolungdom”

– Patrik Lindgren och Jan Zmorzynski, SO-lärare, Skrantaskolan i Karlskoga

”Jag fick mer information om hur det var att leva i ett koncentrationsläger samt hur levandsvillkoren var i ett getto. Jag lärde mig också hur nästa generation kan påverkas av deras föräldrars upplevelser”

– Elev

Teaterungdomar i Ung Teater Karlskoga var referensgrupp under arbetets gång med pjäsen Jag, mamma och Förintelsen. Bilden är från en gemensam researchresa Auschwitz-Birkenau. Utifrån den gjorde ungdomarna en egen föreställning Auschwitz är alltid nu. Vi spelar gärna båda föreställningarna tillsammans när det är möjligt. Tidsåtgång 2 tim, varav 30 min paus.

Mer information och pris kommer inom kort. Kontakta oss gärna vid intresse.

ungteaterkga.se/auschwitz-ar-alltid-nu

REFERENTER

Peter Krantz
Regissör Teaterföreningen Lyset
070 416 15 56
nilspeter.krantz@gmail.com

Helen Kahlin
Tf skolledare på Kulturskolan Karlskoga
0586 1159
helen.kahlin@karlskoga.se

EVA DÄLLERUD︱Manusförfattare & Skådespelare

Eva var med och startade Teaterföreningen Lyset 1986 och har alltsedan dess varit aktiv i föreningen som amatörteaterskådespelare och återkommande regissör. Hon har också tidigare skrivit manus för föreningen.

Mellan åren 1997-2019 var Eva anställd som teaterpedagog på Kulturskolan i Karlskoga. Hon har haft ett långt samarbete med Rädda Barnen i Karlskoga och Degerfors under hela den tiden och gjort flera teaterprojekt med anknytning till Barnkonventionen. Genom skapande skola har Eva också spelat teater för barn- och ungdomar i Karlskoga, flera gånger på samma teman. Hon har också arbetat pedagogiskt med metoder, som bl a forumspel kring teman som alla människors lika värde. Eva har också sedan några föreläst på skolor och för föreningar om vad som hände hennes mamma och hennes familj under Förintelsen.

Under Balkankriget jobbade Eva med ett stödprojekt för flyktingkvinnor. I juli 1996 reste de till Sarajevo.

2017 fick Eva, Regionförbundets Örebro läns, kulturstipendium för sitt arbete med att berätta om Förintelsen.

GUNILLA ORVELIUS︱Regissör

Gunilla är frilansande skådespelare och regissör. Utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm. Under många år var hon del av den fasta ensemblen på Örebro Länsteater. 1996 började hon regissera, också det på Örebro Länsteater. Under årens lopp har hon sedan också regisserat på teatrar såsom Scenkonst Sörmland, Teater Martin Mutter och Västerbottensteatern. Och hon har gjort uppsättningar på amatörteaterföreningen Lyset där hon mött och arbetat med Eva.

gunillaorvelius.se

ANNIKA ARNELL ︱Dockmakare & Dockinstruktör

MAMMA ELISABETH: Kan du göra min Mamma? – undrade Eva. Ja gärna vill jag göra din Mamma. Din Mamma som kunde allas våra Mammor. Och de kunde alla ha befunnit sig just där, just då. Genom foton på Elisabeth och genom Evas berättelser närmade sig Mamman mig. Genom hennes ögon hon nådde fram. En blick av djup sorg och höga skratt. Hennes händer… Nog sträckte hon dem emot mig och bad mig lyfta henne ur materialet? Ja gärna lyfte jag fram dig Elisabeth

MAMMA-DOCKAN: Hon får proportioner som ett barn. Samtidigt är hon en äldre kvinna. Dockan får bli en länk – ge kropp och form åt Mammans röst. Mamman återuppstår. Ur Evas händer kommer hon fram igen. Evas röst är hennes röst. De talar med varandra. De talar till oss. I Evas händer fortsätter hon att leva och att berätta. Tack för Ert mod Eva & Elisabeth!

arnellscenkonst.se